....egentligen så speciellt synd om mig. Solen lyser därutanför. Jag /vi har tagit en långpromenad. Solen lös jättemycket på mitt ansikte och jag fick tusen miljoners fräknar. Fast lite synd om mig är det ändå... Jag har taskig ekonomi, en trettiofemårig missbrukare till man och ett ständigt dåligt självförtroende.-Åhh tittadär går hon ju ! - Hon dendär !Jag har ju stick i stäv, skiljt mig. Så får man ju helt enkelt göra vid fyrtio plus. Även om mannen (den äkta,ringprydda) är världens tristaste. Så där som vissa gubbar kan bli.

Han till och med luktar lite så där "gubbigt" som äldre trista herrar kan göra. Han föredrog att förnedra mig och zappa mellan Tv:kanalerna. Skittrist gubbe med andra ord.

Näää, jag föredrar ett karl, som drar på sig sina Converse, luktar gott och har levt ett liv i missbruk. Han vet åtminstonde hur livet ska levas. Han klär på sig arbetsbyxorna,drar el och snickrar. Kostymklädda män, som man måste stryka pressvecks brallor till och inte är händigare än att kan stava till hammare, göra sig icke besvär hos mig.

Det är så himla skönt att äntligen få modet till att befria mig.

Det är inte skönt att leva i ett förnedrande äktenskap. glassigt och storvulet. Bara för att jag föll för ett hus på landet.  Och HAA,Haa jag har fortfarande ett hus på landet. Men utan skittrist gubbe..... numera kan jag stava till KVINNANS RÄTT och leva.

Så det är egentligen ett dugg synd om mig. Fräknarna syns på min näsa och solen lyser.