http://www.svd.se/nyheter/inrikes/prinsessbrollop/?gclid=COKZj8aCpaICFRAqDgodOHLLhw

...40 bast. En hyllning till ett superduper stoiskt sto i lyx-förpackning. Våran Smula, gammal som gatan. Obesegrad på ponnygaloppen på U-M-E åker. Trotjänare till alla barn som har suttit på hennes rygg. Oerhört intelligent och väldigt tillfreds. Numera i egenskap av diverse ålderskrämpor. Vinterpälsen fäller inte som den borde, antagligen är Smul som dom dom dom flesta äldre damer som sveper in sig i i en värmande förpackning. Det knakar i varje led när hon rör sig. Hon vilar mycket mera än hon någonsin har gjort tidigare. Och hon "magrar" av. till trots av det bästa fodret jag kan ge henne. Havre, korn,morötter,vitlök,färskt gräs och hö, olja med läkörter .Smul kan nog ge ett rätt "bedagat" utseende till den som inte vet att hon faktiskt står på ruinens brant. Är jag då den som kan bestämma att hon faktiskt kanske borde sluta leva. Så länge min Smul inte har ont så låter jag tiden gå. KRIPPIIIIIIIIII...kommer den dagen när jag ska bestämma om liv och död. Att rent fysiskt uppleva som levande när livet försvinner ur en varm kropp,tickandet ifrån maskinen som mäter hjärtfrekvensen eller som i djurens fall ges i sprutform. Strykningen på kinden och det sista Hej Då....jag älskade och kommer för alltid att minnas dig

Vi har har inte aktiv dödshjälp här i Sverige, vi skrikgråter inte vår smärta,vi klär oss i svart och beklagar sorgen.

Som djurägare har jag mött och tagit beslut om liv eller död.Att famna Miokatt i avlivning- Killis dödsspruta som på ett skonsamt vis skedde hemma i köket.

Lilla smulan kan du nu helt enkelt bara lägga dig ned,njut,ta ett sista andetag

Jag vill inget hellre än att hitta dig "sovande".

Jag väcks av att en dörr öppnas och stängs. Peppe grymtar till och puffar på min hand...

Matte, ser du vad jag ser ?

Han följer med blicken något som inte syns, ifrån dörren och tvärs igenom rummet. Jag är numera luttrad och vet att det är helt okej.

-Peppe, du vet ju att vi inte ensamma här i huset, säger jag.

När jag var liten var jag mörkrädd. Mest av allt var jag rädd för King Kong. Tanken på att en gigantisk apa skulle svepa in och demolera min tillvaro höll mig i ett järngrepp nattetid.

Vi är inte ensamma här i huset."Huset/ Kyrkan" byggdes under sång och bön på trettiotalet. Generationer har gift sig, döpt sina barn, sökt tröst och lovordat herrens namn.Ibland väcks jag av psalmsång ifrån den lilla salen och det är definitivt inte King Kong varning. Snarare en skön känsla av tillförsikt.

Ja nu har jag konstaterat att vi har "spöken"  som öppnar dörrar och sveper förbi.

Ibland skulle jag vilja be om om största möjliga tystnad nattetid. Du, vem du nu är, tassa lite tystare.

....alle man till samling !

När jag var liten var den stora metallbrickan som jag fick, antagligen som nyfödd,

superviktig. Den markerade med inpräntade bokstäver min identitet, helst med blodgruppen ingraverad. Krigsbrickan sa dom vuxna.

-Hjälp. tänkte jag, en krigsbricka !

Det är bara att huka och ducka, snart är kriget här. Jag var fullständigt livrädd,,

Jag kände till varje skyddsrum på hela "Grubbe" (bostadsområdet) och varje millimeter-sträcka som  på snabbaste sätt skulle ta mig dit. Nu kom ju inte något närliggande krig...och "krigsbrickan" har jag tappat bort.

Motsättningarna och hotet tappas däremot inte bort. Krig är precis lika skrämmande nu som då. Ryggradsrysningar.

Beredskap var ordet som dök upp när jag satte mig ned för att skriva, men det var inte om silvriga "krigsbrickor" det skulle handla om.

Beredskap för att möta förändringar under livets gång är något vi människor hela tiden måste lära/öva oss i, gång på gång. Jag har nog alltid tyckt att det är skrämmande och svårt, men det hjälper ju inte att blunda eller försöka sopa förändringen under mattan. Den finns där ändå.

Barnen växer upp, kärnfamiljen splittras, det älskade huset älskas av någon annan....sommarstugan med alla intemåsten finns inte längre tillgänglig,

Vänner,kärlekar,släktingar dör eller drabbas av sjukdom.

Och helst ska vi på svenskars vis låtsas att allt är bra...

-Hej, läget ?

-Bra !

Beredskapet kan nog bara hitta en landningsbana, en som hela tiden måste omformeras för att inte kraschlandningen ska bli alltför brutal.

Jag är rätt less på lagomsverige.

Fast.... 

....och alla andra. Två timmar, hudlöst utelämnande och briljant utfört.

Lo (Lena ) kauppi berättar om sin uppväxt under 70-80 talet och två timmar flyger förbi......

http://svtplay.se/v/2029299/veckans_forestallning/bergsprangardottern_som_exploderade

I rather saw that you see than read

Don’t forget that reality is only  the tip of the iceberg.

The moment of truth lasts as long  as a gap in one’s memory.

Only crazy rats stay.
( Konstnär; Lotta Hannerz)

.........Åh vad jag tycker om när umeås konst och kulturliv pekar i rätt riktning !

Den numera klassiska repliken från Dirty dancing har också blivit konst genom Moa Krestesen. Installation Wasahotellet.

Extra kul är det också att så många kvinnliga konstnärer ges utrymme...

...som sagt HEJA UMEÅ !! Nu ser vi till att bli kulturhuvudstad !

Utanför vårt skyltfönster rullar studenterna förbi, vagnarna gungar och alla sjunger..För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten FY FAN, VA VI Ä BRA ! Jag blir lika toklycklig varje år som jag får stå på butikstrappan och bevittna festen och yran. Umeå har definitivt utvecklats på alla fronter. Jag hissar vår gulgröna flagga som den sanna Norrlandspatriot jag är !

   Gaia (grekiska Γαία) eller Ge (Γη) var i grekisk mytologi moder Jord. Ordet gaia betyder "mark", "land", "jorden". Ge är samma ord fast på den attiska dialekten (som talades i Athen). Gaia var jordens, moderlighetens och fruktbarhetens gudinna. Namnet påminner om det grekiska ordet giagia (γιαγιά) som betyder mormor och farmor.

Jaha nu vet jag lite mer om grekisk mytologi tack vare Wikipedia.

   Jag vet också att byskolan som låg ett stenkast ifrån oss brann ned. Och att byborna lät resa en minnessten i den vackert belägna skogsgläntan där skolbyggnaden låg.

         Jag vet också att vi måste ta oss i kragen och fortsätta med vår renovering. På övervåningen har vi hall x 2 och "tvrum" kvar att fixa. Den lilla hallens dörrar ska målas i en fantastisk blå färg ( Royal, heter den visst )

Väggarna blir mandelfärgade och det höga taket ska kläs med bokhyllor, en ständig bristvara. Tvrum får samma blå dörrar, vi ska också slipa golv, byta tak & golvlister. Som pricken över...bygger vi en väggfast tvbänkbokhyllespis med blommbänk och belysning...Det blir nog bra när det är klart.

Toalett och sovrum är färdiga. Jag njuter storligen, särskilt på toa tillsammans med C Linné och floraväggen. Den brandskadade orgeln fick bli allt-i-ett-hylla, där trängs nu aloegelen, toapapperet, aporna och dasslitteraturen. Det gamla handfatet från källarens uttjänta toaletter byggde vi in i en kommod bestående av en gammal bänkskiva som laserades brunsvart. Handukshängaren är ihopsatt av "tonreglage" ifrån samma tramporgel. Toaletten fick låna bakelitlocket av sina äldre kompisar. Välskurad och skinande vit fick den också en ny knopp. Ovanför spegeln som också funkar som stänkskydd hänger Dicks egendesignade lampa.

Det är jättefint och det blev väldigt billigt. Vi ska fortsätta i samma anda, renovera själva, återanvända och ta det varsamt. Då hinner man också med att skogsvandra, plugga grekisk mytologi och njuta.....

....bilder, fast på sne !

Vi läser mycket här hemma, just nu heter min "bussbok" : Drömliv. Den är skriven av Kajsa Ingermansson & Karin Nordlander.

I drömliv ger vi näring åt själen, för det är där vi har vår verkliga kraft och potential. Med själen i förarsätet fylls livet med mening, glädje och magi.

Drömliv är inte bara inspiration för stunden. Boken erbjuder ett helt nytt förhållningssätt till livet och ger dig chansen att bli lycklig på riktigt.

En riktigt god bok som med ett "lättsamt" sätt berör livets största fråga: Vad är ett liv och hur vill just jag leva i motgång och framgång och att det "lilla" kan vara grundklangen i att vara lycklig på riktigt.

I morse kvillrade min grundklangslycka i mig. Jag väcktes av en ömsint smekning på kinden, ett par klarblå ögon och en mun som viskade till mig..

-Vad du är vacker, älskling.

Lite senare, väl uppstigen får jag en present av min kära, kloka vän Helena.

En bakhanduk med sockerkaksrecept ! Den ska jag rama in och hänga upp på väggen som en evig påminnelse om att nästa gång jag blir sugen på sockerkaka så överlämnar jag till expertisen, nämligen Helena.

Nu ska jag fördjupa mig i den befriande boken.

Njuta av att beach 2010 för mig inte innebär en slimmad, botox, silikon, fuskbrun, rynkfri, nyfriserad kropp inträngd i det senaste modet. Vingligt staplande fram på skyhöga klackar i sanden på jakt efter nya vita inredningsdetaljer till sitt vita franskinspirerade hem där maken står redo vid grillen och blommorna från den fantastiska trädgården är arrangerade i vackra bordsuppsättningar....

Puuh...fick jag med alla medias retucherade bilder & tips för ett lyckligt liv?

Dagen har blivit kväll. I skrivandets stund blickar jag ut över dalen. Det är nästan smärtsamt vackert med alla dessa gröna nyanser som skimrar i dom sista solstrålarna. Hästarna har ätit upp det färska nyslagna gräset och vilar halvsovande på tre ben. Peppe har intagit sin sovplats vid den öppna spisen. Han har blivit så kvällstrött på äldre dagar. På klädkroken hänger min nya tunika, jag måste ideligen pilla lite på den, bara för att den är såååå fin. På ett av köksskåparna står den nyinramade presenten. Det har varit en bra dag idag.

Nu tar jag helg.