....alle man till samling !

När jag var liten var den stora metallbrickan som jag fick, antagligen som nyfödd,

superviktig. Den markerade med inpräntade bokstäver min identitet, helst med blodgruppen ingraverad. Krigsbrickan sa dom vuxna.

-Hjälp. tänkte jag, en krigsbricka !

Det är bara att huka och ducka, snart är kriget här. Jag var fullständigt livrädd,,

Jag kände till varje skyddsrum på hela "Grubbe" (bostadsområdet) och varje millimeter-sträcka som  på snabbaste sätt skulle ta mig dit. Nu kom ju inte något närliggande krig...och "krigsbrickan" har jag tappat bort.

Motsättningarna och hotet tappas däremot inte bort. Krig är precis lika skrämmande nu som då. Ryggradsrysningar.

Beredskap var ordet som dök upp när jag satte mig ned för att skriva, men det var inte om silvriga "krigsbrickor" det skulle handla om.

Beredskap för att möta förändringar under livets gång är något vi människor hela tiden måste lära/öva oss i, gång på gång. Jag har nog alltid tyckt att det är skrämmande och svårt, men det hjälper ju inte att blunda eller försöka sopa förändringen under mattan. Den finns där ändå.

Barnen växer upp, kärnfamiljen splittras, det älskade huset älskas av någon annan....sommarstugan med alla intemåsten finns inte längre tillgänglig,

Vänner,kärlekar,släktingar dör eller drabbas av sjukdom.

Och helst ska vi på svenskars vis låtsas att allt är bra...

-Hej, läget ?

-Bra !

Beredskapet kan nog bara hitta en landningsbana, en som hela tiden måste omformeras för att inte kraschlandningen ska bli alltför brutal.

Jag är rätt less på lagomsverige.

Fast....