...40 bast. En hyllning till ett superduper stoiskt sto i lyx-förpackning. Våran Smula, gammal som gatan. Obesegrad på ponnygaloppen på U-M-E åker. Trotjänare till alla barn som har suttit på hennes rygg. Oerhört intelligent och väldigt tillfreds. Numera i egenskap av diverse ålderskrämpor. Vinterpälsen fäller inte som den borde, antagligen är Smul som dom dom dom flesta äldre damer som sveper in sig i i en värmande förpackning. Det knakar i varje led när hon rör sig. Hon vilar mycket mera än hon någonsin har gjort tidigare. Och hon "magrar" av. till trots av det bästa fodret jag kan ge henne. Havre, korn,morötter,vitlök,färskt gräs och hö, olja med läkörter .Smul kan nog ge ett rätt "bedagat" utseende till den som inte vet att hon faktiskt står på ruinens brant. Är jag då den som kan bestämma att hon faktiskt kanske borde sluta leva. Så länge min Smul inte har ont så låter jag tiden gå. KRIPPIIIIIIIIII...kommer den dagen när jag ska bestämma om liv och död. Att rent fysiskt uppleva som levande när livet försvinner ur en varm kropp,tickandet ifrån maskinen som mäter hjärtfrekvensen eller som i djurens fall ges i sprutform. Strykningen på kinden och det sista Hej Då....jag älskade och kommer för alltid att minnas dig

Vi har har inte aktiv dödshjälp här i Sverige, vi skrikgråter inte vår smärta,vi klär oss i svart och beklagar sorgen.

Som djurägare har jag mött och tagit beslut om liv eller död.Att famna Miokatt i avlivning- Killis dödsspruta som på ett skonsamt vis skedde hemma i köket.

Lilla smulan kan du nu helt enkelt bara lägga dig ned,njut,ta ett sista andetag

Jag vill inget hellre än att hitta dig "sovande".

Jag väcks av att en dörr öppnas och stängs. Peppe grymtar till och puffar på min hand...

Matte, ser du vad jag ser ?

Han följer med blicken något som inte syns, ifrån dörren och tvärs igenom rummet. Jag är numera luttrad och vet att det är helt okej.

-Peppe, du vet ju att vi inte ensamma här i huset, säger jag.

När jag var liten var jag mörkrädd. Mest av allt var jag rädd för King Kong. Tanken på att en gigantisk apa skulle svepa in och demolera min tillvaro höll mig i ett järngrepp nattetid.

Vi är inte ensamma här i huset."Huset/ Kyrkan" byggdes under sång och bön på trettiotalet. Generationer har gift sig, döpt sina barn, sökt tröst och lovordat herrens namn.Ibland väcks jag av psalmsång ifrån den lilla salen och det är definitivt inte King Kong varning. Snarare en skön känsla av tillförsikt.

Ja nu har jag konstaterat att vi har "spöken"  som öppnar dörrar och sveper förbi.

Ibland skulle jag vilja be om om största möjliga tystnad nattetid. Du, vem du nu är, tassa lite tystare.